Förra veckan på landstingstyrelsen lyfte jag en frågeställning om likvärdig vård. I hälso- sjukvårdslagen står det att ”Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården”. Konsekvensen av detta är remisser prioriteras inom landstinget för att uppfylla lagen. Samtidigt säger lagen att ”Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.” vilket innebär att oavsett i vilket landsting man bor så ska man ha möjlighet att få lika vård.
I samband med en diskussion på landstingstyrelsen om att landstinget eventuellt ska ge verksamheterna möjlighet att sälja vård till andra landsting så lyfte jag frågeställningen hur prioriteringar görs mellan de olika landstingen i Sverige. Eftersom lagen föreskriver att vi ska prioritera de patienter med störst behov så måste det även ske en prioritering mellan landstinget. Om det är så att det finns patienter i andra landsting som har större behov än våra egna patienter så bör vi erbjuda dem vård före våra egna för att uppfylla hälso- sjukvårdslagen (När det gäller akuta patienter så fungerar det redan idag). Jag ville höra hur majoritetens företrädare och landstingsdirektören ser på detta. Jag möttes av oförstående och arrogans från majoriteten och landstingsdirektören fick inte svara på frågan för ordföranden, vilket är mycket anmärkningsvärt. Jag blev väldigt förvånad över denna starka reaktion.
Under pausen fick jag förklaringen till deras reaktion. Landstingens självstyre är viktigare än patienternas rättighet till en likvärdig hälso- och sjukvård. Ingen ska komma och peta i hur landstingen prioriterar sina patienter.
För mig som moderat är en likvärdig vård oerhört viktigt och mycket viktigare än det kommunala självstyret. Det är inte acceptabelt att bostadsort ska styra vilken sjukvård man ska ha tillgång till. Om inte vi landsting kan lösa detta på frivillig väg så kommer regeringen att gripa in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar